Jens Ergon hemkommen från Köpenhamnsmötet:

Klimattoppmötet i Köpenhamn har redan beskrivits som ett monumentalt fiasko. Det var mer än så. Hela processen, med år av mödosamma klimatförhandlingar, var några få sekunder från totalt sammanbrott. Allt höll på att upplösas i atomer. Frågan är nu på vilket sätt klimatförhandlingarna kommer att resa sig ur dammet.

Toppmötets två sista dygn lär gå till historien. Sällan har ett så avgörande toppmöte avslutats på ett så förvirrat och bisarrt sätt. Egentligen började hela Köpenhamnsmötet fel, när ett läckt dokument avslöjade att de danska värdarna planerade ett avtalsförslag som med EU:s goda minne drev på för USA:s linje att skrota Kyotoavtalet. Resultatet blev en förtroendeklyfta – den rika och fattiga världen grävde sig allt djupare ner i skyttegravarna.

Kyotoprotokollets vara eller icke-vara har under året vuxit till en nyckelfråga. Kyotoprotokollet är det enda bindande avtal som finns för att åstadkomma utsläppsminskningar, och gör tydlig åtskillnad mellan rika och fattiga länder. Endast de rika så kallade Annex I-länderna ska enligt avtalet göra bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Avtalets första period löper ut 2012. Tanken har varit att en ny period från 2012-2020 skall förhandlas fram. Men problemet har varit att USA stått utanför Kyoto. Många hoppades att Obama skulle ändra på detta. Men Obama har inrikespolitik att tänka på. USA har istället krävt ett nytt avtal där också Kina, Indien och de snabbt växande ekonomierna gör bindande åtaganden.

Rimligt, kan tyckas. Men rädslan och misstänksamheten från världens utvecklingsländer har varit stor för att ett helt nytt avtal skall bli betydligt mer urvattnat, med betydligt lägre krav på den rika världen. Liksom irritationen mot att de bud om utsläppsminskningar som den rika världen hittills presenterad varit på tok för små med alla rimliga mått mätt – med USA som mest flagranta exempel – liksom dom vaga löften om pengar för omställning och anpassning som presenterats.

Obama var hoppet
Under året som gått har EU valt att gå på USA:s linje. Konflikten har förblivit olöst och resultatet har utspelat sig i Köpenhamn. Låsning följdes av låsning och dödläget fördjupades under toppmötets andra vecka. Uppgivenhet förvandlades till regelrätt krisstämning. Den gnutta hopp om framsteg ställdes till slut – helt orealistiskt – till världens anländande regeringschefer och i synnerhet Obama.

USA presenterade genom Hillary Clinton en viss dörröppnare – man ställde upp på ambitionen att tillsammans med andra rika länder vaska fram 100 miljarder dollar per år 2020 för omställning och anpassning i den fattiga världen. Summan är visserligen långt mindre än vad många experter menar nödvändig, och det är oklart från vilka källor pengarna skall komma och vem som skall bestämma över dem – men utspelet ansågs enligt en del ingjuta hopp i dom haltande förhandlingarna. Kanske skulle man kunna vandra ifrån Köpenhamn med några försiktiga framsteg – och hopp om genombrott under 2010.

Men Obama ville annorlunda. De hundra miljarderna var USA:s enda kort. Och det ville man nyttja maximalt för att få Kina och världens utvecklingsländer att backa. När Obama höll sitt tal inför plenum under fredagen var det som om luften gick ur hela Bella Center. Inga nyheter, inte ett uns, inte ett dyft. Samtidigt mejslades det så kallade ”Copenhagen Accord” fram bakom lyckta dörrar – med USA:s och Kinas lägsta ambitionsnivåer som måttstock.

Och Obama lämnade toppmötet lika hastigt som han kom. På en presskonferens som kablades ut över hela världen deklarerade Obama att ett avtal mejslats fram – det var bara några få detaljer som återstod. I själva verket hade Obama och ledarna bakom överenskommelsen – för att citera en anonym delegat – slängt in en handgranat i Bella Center. ”Copenhagen Accord” briserade som en bomb och var nära att få hela klimatförhandlingarna att implodera.

Överenskommelsen saknar bindande åtaganden och talar enbart om att erkänna vetenskapens syn att ökningen av jordens medeltemperatur måste hållas under 2 grader. Det enda som krävs är att de deltagande länderna själva skall fylla i sina åtaganden under våren 2010 – de rika länderna i form av utsläppsminskningar till 2020, utvecklingsländerna i form av åtgärdsprogram. De enda siffror som finns med är egentligen de 100 miljarderna till 2020, och 30 miljarder i resursöverföring 2010-2012. Och inte minst: relationen mellan överenskommelsen och det nuvarande Kyotoavtalet är höljd i dunkel.

Kritiken lät inte vänta på sig.
- Obama har utraderat alla skillnader mellan honom och Bush, kommenterade Sudans och G77:s chefsförhandlare Lumumba Di-Aping under en improviserad presskonferens.

Vem Lumumba Di-Aping egentligen uttalade sig för var dock oklart. G77 hade inte ens officiellt delgivits överenskommelsen, enligt Lumumba. Förvirringen var stor. EU kallade till presskonferens, bara för att ställa in densamma när alla journalister fyllt lokalen till bristningsgränsen. Samtidigt var det uppenbart att utvecklingsländerna hade splittrats. Det var tillsammans med ledarna för Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika som Obama formulerat överenskommelsen. G77-gruppen förmådde under natten överhuvudtaget inte att samla ihop sina styrkor. Afrika och AOSIS, gruppen för små önationer, höll krismöten. Pressen att acceptera The Copenhagen Accord var enorm. Ilskan över dokumentets låga ambitioner och hur det kommit till lika stor.

Samtidigt som de flesta journalister lämnat Bella Center och världsmedia kablat ut Obamas överenskommelse tycktes det alltmer osäkert om ”Copenhagen Accord” i själva verket skulle överleva nattens avslutande plenum – där alla beslut fattas med konsensus.

Mycket riktigt vägrade de så kallade ALBA-länderna (Bolivia, Venezuela, Nicaragua och Kuba) tillsammans med Sudan och den lilla önationen Tuvalu – det land som ligger närmast att slukas av stigande havsnivåer – att ställa sig bakom överenskommelsen. De sex länderna anklagade Obama och ledarna bakom överenskommelsen för att agera odemokratiskt, köra över FN-processen och pracka på alla ett urvattnat avtal med på tok för låg ambitionsnivå och utan bindande åtaganden.

- Vi har fått reda på det här dokumentet genom media. Och nu får vi en knapp timme på oss att acceptera vad ett fåtal stater kommit överens om. Det är fullständigt oacceptabelt, sade Bolivias chefsförhandlare Pablo Solon.
- Vad det här dokumentet kräver är varken mer eller mindre än att Afrika signerar en självmordspakt, dundrade Lumumba Di-Aping.

Kina och de andra stora utvecklingsländerna teg – utan ansatser att stötta överenskommelsen. Timmarna gick. Diskussionen blev allt hetare. Tänk på alla pengar som erbjuds, vädjade Storbritanniens miljöminister David Milliband, som hastigt fått stiga upp ur sängen när nyheten om motståndet mot uppgörelsen blev känt. Mötets ordförande, den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen, försökte – mot all praxis – få delegaterna att avstå från konsensusbeslut – bara för att snabbt upplysas att en sådan förändring i sin tur skulle kräva konsensus. Till slut förklarade Rasmussen stammande att det nog trots allt inte fanns konsensus bakom ”Copenhagen Accord”. Obamas överenskommelse var på väg att dissas av FN-systemet.

Copenhagen Accord
USA:s och Storbritanniens delegater bankade frenetiskt i bänkarna. Storbritanniens David Milliband begärde att mötet ajournerades. Under pausen sparkades Rasmussen från ordförandeskapet och Milliband, USA:s förhandlare och FN-ledningen sydde ihop nödlösningen: ”Copenhagen Accord” antogs inte av mötet – istället ”noterades” dokumentet och en lista lades till över vilka länder som stödde dokumentet.

Toppmötet räddades från totalt sammanbrott. ”Copenhagen Accord” lever vidare och Obamas och andra regeringschefers ansikte räddades från förnedring – men konsekvenserna av det formidabla fiaskot i Köpenhamn är alltjämt oklara. Vilken status har ”Copenhagen Accord”? Hur förhåller sig överenskommelsen till Kyotoprotokollet och de officiella FN-förhandlingarna? Frågorna från de hålögda delegater som varit vakna 48 timmar i sträck hopade sig under lördagseftermiddagen inför toppmötets avslutning under lördagseftermiddagen. Och svaren finns knappast ännu.

Forskarnas dom är bitter. Det är oklart om ”Copenhagen Accord” ens kan sägas säkra de 3.5 graders uppvärmning som förhandlingsbuden från världens länder under och inför Köpenhamnstoppmötet hittills pekat mot. Ledande frivilligorganisationer som Oxfam och Friends of The Earth kritiserar överenskommelsen för att vara under all kritik och varnar för att utfallet i Köpenhamn riskerar att underminera hela FN-processen och utradera decennier av klimatförhandlingar. Och frustrationen bland utvecklingsländernas delegater är stor:

- Jag är mycket besviken. Toppmötet i Köpenhamn är det absolut värsta jag har varit med om. Om inte de här förhandlingarna kan föras på ett betydligt mer rättvist och demokratiskt sätt så har jag svårt att se hur vi ska komma någonstans, konstaterade Grace Akumu, delegat för Kenya och ordförande i Climate Network Africa.

Det positiva då? Jo, Obama har möjligen, möjligen utökat sina chanser att driva igenom det förslag för att minska USA:s utsläpp som nu ligger och stampar i senaten. Men prislappen har varit extremt hög. Det stora hoppet står snarare till allmänheten – gemene man. Världens ögon har varit fokuserade på Köpenhamn. Irritationen över det beklämmande utfallet lär knappast gå obemärkt förbi. I Sverige växer miljöpartiets opinionssiffror. På Köpenhamns gator samlades 100.000 för att kräva ett ambitiöst och rättvist klimatavtal. Trots en säregen polisiär insats och ett toppmöte där till slut nära nog samtliga frivilligorganisationer av ”säkerhetsskäl” förpassades från förhandlingslokalerna i Bella Center framstår den klimatrörelse som nu äntrade scenen i Köpenhamn som ett av de hoppingivande embryon som finns – för utan ett växande tryck på hemmaplan lär framstegen under nästa års förhandlingar – på vilket sätt de nu kommer att föras – förbli små och otillräckliga.

Jens Ergon
SVT Vetenskap