Men vad hände med ”Climate gate”?
Jens Ergon fortsätter sin rapportering från Köpenhamnsmötet
Samtidigt som klimatförhandlingarna i Köpenhamn nu genomgått sin sista nattmangling – om möjligt för att förvandla toppmötet från regelrätt fiasko till ett försiktigt steg mot ett framtida klimatavtal under 2010 – cirkulerar ett läckt internt FN-dokument. I dokumentet, daterat i tisdags, konstateras att den klimatplan världens länder hittills presterat riskerar att leda till en global uppvärmning över 3 grader. Skillnaden mot att klara 2-gradersmålet sägs vara utsläppsminskningar motsvarande upp till 4.2 miljarder ton koldioxidekvivalenter.

”Om inte det återstående gapet på 1.9-4.2 miljarder ton kan slutas och Annex 1-länderna (världens i-länder) tar till kraftfulla åtgärder innan och efter 2020, så kommer utsläppen fortsätta längs en ohållbar väg som kan leda till koncentrationer av växthusgaser som är lika med eller större än 550 ppm, och med relaterade temperaturhöjningar på ungefär 3 grader”, står det bland annat i dokumentet.
Men egentligen är det inget nytt. Alla på plats i Köpenhamn vet att de åtaganden som hittills ligger på bordet är avsevärt mindre än vad som krävs för att undvika allvarliga klimatförändringar.
På Ställ Om och i Vetenskapsmagasinet har vi under hösten – och senast igår – rapporterat om det besvärande gapet mellan verkliga åtaganden att minska utsläppen och de politikernas retoriska löften att klara 2 gradersmålet. Skillnaden nu är att analysen är signerad FN.
- Faktum är att dokumentet underdriver problemet. Analysen är en förenklad variant av den vi har gjort. Enligt våra beräkningar är gapet minst 4-8 miljarder ton koldioxidekvivalenter, konstaterar forskaren Bill Hare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research och Climate Analytics.
De beräkningar Hare gjort, tillsammans med tyska forskare (se gårdagens blogg) pekar på att den klimatplan världens länder hittills åstadkommit riskerar att leda till 3.5 graders uppvärmning.
- Men egentligen spelar det ingen roll. Huvudbudskapet är detsamma. Åtagandena är alldeles för små. Och det går inte att skylla på Kina. Över hälften av dom utsläppsminskningar som återstår borde ske i den rika världen, enligt Hare.
Sämst till ligger bland annat USA och Ryssland. Men också EU rankas av forskarna till dom sämre när det gäller att uppfylla dom utsläppsmål som krävs. Antar EU sitt hittills ambitiösaste förslag, att minska utsläppen med 30 procent till 2020, så traskar man upp en del på rankinglistan, och landar i mitten, tillsammans med länder som Indonesien, Indien och Sydkorea. Men egentligen skulle det krävas 45 procent utsläppsminskningar till 2020 eller mer för att EU ska sälla sig till dom länder som på allvar skär ner sina utsläpp så att chansen att nå 2-gradersmålet blir någorlunda rimlig.
Förhoppningsvis kan den tydliga måttstock som ritats upp inför och under toppmötet bli en av från Köpenhamn. Det går inte längre för världens politiska ledare att rabbla abstrakta siffror för att skryta att man gör något åt klimatproblemen – eller skylla på att andra länder gör för litet. Måttstocken är en gång för alla offentlig och glasklar: Det behövs betydligt mer.
Få talar om Climatgate
Samtidigt talar få – om någon – i det gigantiska förhandlingscentret längre om den läcka som präglade medias klimatbevakning för snart två veckor sen, när Köpenhamnsmötet inleddes. ”Climate gate” har näppeligen påverkat förhandlingarna på toppmötet alls. Ytterst få delegater, utom möjligen från Saudiarabien, tycks längre bry sig om den påstådda skandalen.
Så här inför toppmötets bistra final kan man i själva verket, med två veckor av kraftsamling kring klimatfrågan och myriader av intryck från hela världen som välbehövlig distans, fråga sig hur i hela friden e-breven från ett forskningsinstitut i England kunde smetas upp, både så stort och okritiskt som det först gjordes av världens medier. Ingen, vare sig experter eller journalister, som sedan dess tagit sig besväret att gräva sig igenom de tusentals mailen har hittat något bevis för fuffens bland de e-postskrivande klimatforskarna. Bara tecken på en beklagligt hård och stundtals tvivelaktig stämning bland klimatforskarna – på gränsen till paranoja mot allt som luktar fossillobbyfinansierat klimatförnekeri – och ett behov av att data från världens meteorologiska institut görs offentliga och fria att användas av alla.
Nästa år står en av de viktigaste striderna för att lösa upp knutarna från klimattoppmötet i Köpenhamn och om möjligt ro hem ett rättvist och tillräckligt ambitiöst klimatavtal i USA. Men Obamaadministrationens möjligheter att driva på för ett tillräckligt ambitiöst program för att minska USA:s enorma utsläpp – utan urvattning genom massiva påtryckningar från myriader av dollarstarka lobbyister bland landets kol- och oljedoftande industrier och storföretag är långtifrån säkra. Nästa gång en PR-kupp dyker upp med budskapet att klimatförändringarna inte har det minsta med utsläpp av växthusgaser att göra så får man hoppas att media lärt sig självklara läxan: Att dubbelkolla fakta innan storyn går i tryck – även om det handlar om att mölja sig igenom tusentals e-brev.
Jens Ergon
Ämnen: climategate, FN, Jens Ergon, Köpenhamnsmötet

28
8






Den kalla decemberveckan när mupparnas möte kraschade blir ett oförglömligt minne. Snart börjar de bråka om vems fel det var. Deras rörelse har nog nått toppen. Astrid Lindgren fångade det bra med kometen på den stressade marknadsdagen i Vimmerby i Emil i Lönneberga. Kanske det blir en komet nästa gång.
Denna kommentar:
20
6