Vetenskapsredaktionens reporter Jens Ergon bloggar här för Ställ om direkt från Köpenhamsmötet:

När två flämtande dygn av förhandlingsmanglingar återstår av klimattoppmötet i Köpenhamn och världens presidenter och statsministrar äntrar scenen så präglas dom överfulla förhandlingslokalerna på Bella Center av en slags blandning mellan uppgivenhet, frustration och from förhoppning att de anländande regeringscheferna på något mirakulöst sätt skall lyckas med det tusentals förhandlare och tjänstemän hittills misslyckats med.

Jens Ergon, reporter. Ban Ki-moon, FN:s generalsektreterare. Mohammed Nasheed, Maldivernas president.

”Av tre års arbete återstår nu bara några få dagar när ord måste omsättas i handling”, konstaterade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, när dom avslutande förhandlingarna på toppnivå officiellt invigdes i tisdags kväll.

Situationen på konferensen har gått från ett allt bistrare dödläge till något som under onsdagen utvecklades till en regelrätt kris. Ett flertal djupa klyftor skär klimatförhandlingarna mitt itu.

Den stora sprickan går mellan världens utvecklingsländer och den rika världen. På avgörande punkt efter avgörande punkt står förhandlingarna och stampar, med ett tillsynes obehagligt stort gap mellan parterna.

Kortfattat kräver den rika världen att snabbt växande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien måste göra bindande åtaganden för att minska sin utsläpp – annars är man inte beredd att ta några ytterligare steg i förhandlingarna. Samtidigt kräver världens utvecklingsländer att den rika världen skall stå fast vid Kyotoavtalet och dom överenskommelser som hittills fattats – och åta sig utsläppsminskningar och resursöverföring till den fattiga världen som någorlunda motsvarar de siffror som forskare och experter påtalat – annars är man inte heller beredd att ta några ytterligare steg i förhandlingarna.

Dead end
Till råga på allt har situationen förvärrats av en växande oenighet kring hur förhandlingarna egentligen skall skötas och vad som skall utgöra själva grunden för ett framtida avtal för att rädda världen från klimatkrisen. Förhandlingarna förs längs flera spår samtidigt och förvirringen är stundtals stor kring vad som egentligen gäller.

Vilken sida har rätt? Båda – till viss del. Det går inte att lösa klimatkrisen utan att samtliga länder i världen deltar, åtminstone på sikt. Annars kommer utsläppen obönhörligen svälla över de nivåer som enligt forskarna med stor risk leder till allvarliga klimatförändringar. Men det går heller inte att lösa klimatkrisen utan att de länder som har mest resurser, de klart högsta utsläppen per invånare – och som redan nyttjat merparten av det totala utrymmet för utsläpp av koldioxid i atmosfären – går före och tydligt bär huvudansvaret.

Den andra klyftan i Köpenhamn går mellan dom utsläppsminskningar som världens länder hittills erbjudit sig att göra och vad forskarvärlden menar krävs för att hålla världens medeltemperatur under 2 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid.

Enligt tyska forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research, Climate Analytics och Ecofys leder de utsläppsbud som nu är aktuella till en global uppvärmning på 3,5 grader till år 2100 – betydligt mer än de 2 grader som hittills nämnts som högsta gräns innan klimatförändringarna blir riktigt allvarliga. En färsk forskningsrapport från Princeton som presenterades under onsdagen pekar exempelvis på historiska data som visar att en uppvärmning mellan 2-3 grader kan leda till 6-9 meters havsnivåhöjning, genom att stora delar av Grönlandsisen, och eventuellt Västantarktis, smälter.

Inte ens ett ”optimistiskt” scenario där den rika världen förverkligar sina mest ambitiösa utsläppsmål (t.ex. för EU:s del 30 procents utsläppsminskningar till 2020 istället för 20 procent) och utvecklingsländer som Kina och Indien gör mer på hemmaplan än de vill binda sig vid i klimatförhandlingarna innebär enligt de tyska forskarna mer än marginella förändringar: 3,2 graders uppvärmning jämfört med 3,5 grader.

För att ha en någorlunda chans att nå 2-gradersmålet krävs enligt de tyska forskarnas analys att den rika världen skär ner sina utsläpp med 45 procent till 2020 och världens utvecklingsländer samtidigt dämpar sina växande utsläpp med 30 procent jämfört med ”business as usual”.

Samtidigt har fler och fler röster börjat höjas för att målet i själva verket borde vara 1,5 graders uppvärmning. Riskerna, inte minst för smältande isar och stora havsnivåhöjningar, tycks alltmer vanskliga redan vid 2 grader – något som exempelvis den forskningsrapporten från Princeton understryker.

Den första regeringschefen att anlända till toppmötet i Köpenhamn var symptomatiskt nog Maldivernas president Mohammed Nasheed. Önationen med sina 400.000 invånare höjer sig som 1,5 meter över havet – 2 graders uppvärmning riskerar med andra ord att bli slutet för ögruppen. Nasheed, som under hösten blev något av en världskändis efter en spektakulär presskonferens tillsammans med sin regeringsstab i dykardräkt under vatten, har under Köpenhamnstoppmötet blivit symbolen för allvaret i klimatförhandlingarna. Men Nasheed har också fått sällskap av ett flertal afrikanska stater och fattiga länder som oroas över dom konsekvenser som 2 graders uppvärmning kan leda till. När dom första officiella utkasten till nya avtal presenterades så fanns både alternativet 2 grader och 1,5 grader med.

Ljusglimtarna i Köpenhamn? Ja, få förväntar sig egentligen längre något mer från toppmötet i Köpenhamn än en urvattnad politisk deklaration och att alla kniviga frågor om framtidens klimatplan hänskjuts till nästa år. En del menar till och med att det vore ett positivt utfall – jämfört med att allt slutar i praktgräl. Nej, kanske får man leta sig utanför de instängslade förhandlingslokalerna på Bella Center för att hitta ljuset i ett frustrerat mörker. I lördags demonstrerade närmare 100.000 i Köpenhamn för ett rättvist och ambitiöst klimatavtal. I slutänden levererar förhandlare och regeringsdelegationer vad de fått mandat att leverera – helst varken mer eller mindre. Utan ett allt starkare opinionstryck är det tveksamt hur långt förhandlingarna egentligen kan nå för att överbrygga dom klyftor som präglat klimatförhandlingarna i Köpenhamn.