SVT Play
EU:s klimatengagemang döljer egna maktambitioner
Martin Saar
Hur kunde människan så snabbt anges som huvudorsaken till de globala klimatförändringarna och hur kunde det bli en etablerad sanning inom EU? Hur kunde klimatfrågan flyta upp och bli en huvudfråga inom världspolitiken, på några få år? Jakob Nordangård, doktorand på Linköpings universitet, visar i en studie att klimatfrågan egentligen handlar om några få internationella tongivande aktörers egna maktambitioner att skapa en världsordning som de själva kontrollerar. Och inte en oro för ett allvarligt miljöhot.
Det är få om ens någon som kan redogöra för eller har en aning om hur ”den globala uppvärmningen” kunde växa fram och bli en huvudfråga inom världspolitiken. Hur började det, hur såg processen ut, vilka aktörer och drivkrafter låg bakom att klimatfrågan hamnade i fokus och blev global.
Med studien ”Thoughts leading to action” gör Jakob Nordangård doktorand på Linköpings universitet – Tema, teknik och social förändring” ett försök att beskriva vad som hände. Studien är ett bakgrundsarbete till en kommande avhandling.
Jakob Nordangård skriver att oljebolag och militär tidigt var inblandade. Men även inflytelserika globaliseringsnätverk, internationella organisationer, kända politiker och forskare har spelat en stor roll för att lansera AGW-teorin , (Antropogenic Global Warming, av människan orsakad uppvärmning) och göra den till en etablerad sanning. För EU:s del var det inte enbart oro för miljön, som gjorde att politikerna engagerade sig i klimatfrågan, utan minst lika viktigt var att EU ville visa sig starkt och enat i världspolitiken. Klimatfrågan var tidigt ihopkopplad med globaliseringen och med de intressen som vill driva på denna process.
Klimatförändringar orsakat av människan var ju ett globalt problem och kunde därför enbart lösas gemensamt genom ett internationellt samarbete, där det långsiktiga målet var en enad värld.
En likartad uppfattning hade andra aktörer som Club of Rome, Aspen Institute och Conservation Fondation, som menade att människans miljö- och resursproblem enbart kunde lösas genom ett mer centrerat och internationaliserat beslutfattande. Samma värdegrund hade tongivande finansiärer med en tydlig koppling till Rockerfellerdynastin och det angloamerikanska etablissemanget.
Genom den brittiske diplomaten Crispin Tickells kom klimatfrågan att tidigt integreras inom det Europeiska Gemenskapen, nuvarande EU. Redan 1993 beslutade Europeiska Gemenskapernas råd att vidta åtgärder för att uppnå en stabilisering av gemenskapens koldioxidutsläpp till 1990 års niv, till senast år 2000. För att uppnå detta drogs bland annat programmet ALTENER igång för att utveckla förnybara energikällor. En förändrad energianvändning ansågs leda till att ”drivhuseffekten” stannade upp och att riskerna med en global temperaturstegring därmed minskade. Det ansågs även viktigt att få till stånd ett världsomspännande internationellt samarbete för att uppnå märkbara resultat.
Jakob Nordangård avslutar sin studie med en händelse kring en artikel i det amerikanska magasinet Cosmos, från 1988, efter det att IPCC bildats. Artikelns överraskande slutsats var, att det inte fanns några bevis för att koldioxiden påverkade klimatet.
Artikeln var undertecknad av bl a professor Fred Singer känd klimatskeptiker och Roger Revelle, som varit oerhört betydelsefull som ikon för den rådande uppfattning om växthusgasernas betydelse för klimatförändringarna.
Slutsatsen i artikeln upprörde speciellt Al Gore, som varit Roger Revelles gamla student vid Harvard University. Al Gore brukade hänvisa till sin gamla mentor när han propagerade för åtgärder emot växthuseffekten. Artikeln i Cosmos fick också ett rättsligt efterspel, som komplicerades av att Roger Revelles dog strax efter publiceringen. Den efterföljande rättegången och domen slog fast att Roger Revelle verkligen låg bakom artikeln. Han hadedessutom samma år skickat ett brev till medlemmarna i USA:s kongress den varma sommaren 1988, där han slog fast ”att det vetenskapliga underlaget inte var tillräckligt för att motivera drastiska åtgärder”.
”Thoughts leading to action” är en spännande läsning om olika globala nätverks och organisationers inflytande över klimatfrågan och hur AGW-teorin blev en etablerad sanning. Det finns gott om fakta och källhänvisningar. För den som nöjer sig med ett koncentrat, läser studiens slutsatser. Annars inbjuder studien till egna spekulationer och hypoteser om vad som egentligen hände och vad som är sant och falskt kring klimatfrågan.
Ämnen: Aspen Institute, Biobränsle, EU, Henry Kissinger, Klimatfrågan, Peak Oil, Robert MacNamara, Romklubben, Stockholmskonferensen, Växthuseffekten, Växthusgaser
1 
1
Det är ett mycket tankeväckande arbete som Jakob gjort.
Det kan ju vara hur det vill med sanningen bakom AGW, Jakobs underlag står för sig självt och berättar om hur mikroskopiskt små grupper av människor medvetet kan påverka tankegångarna hos hundratals miljoner andra.
Stora grupper varav väldigt många i sin tur sannolikt aldrig skulle dragit samma slutsatser om de känt till idéernas ursprung och upphovsmän.
Tack Martin för att du gav utrymme till detta.
Denna kommentar:
0 
0